Träningsvärk och solbränna. - Huayin, China
Huayin, China
Where I stayed
Träplankor på bergstoppen.
De otympliga reseryggsäckarna fick bosätta sig i källaren på hostellet i Xi'an och med endast det absolut nödvändigaste nedpackat i dagsryggsäckarna satte vi oss, efter att ha ränt runt efter sovsäckar i ett öde Walmart, på tåget till Huayin och Mount Hua. Två timmar och en taxiresa senare anlände vi till 25 yuan/natt hostellet och fick oss ett gott skratt åt att täcket var tjockare än madrassen. Vi blev pekade till ett matställe i det lilla samhället nedanför berget av hostellets ägarinna, och efter en middagsfest med b.la sesamsockrade potatisar, tofu och konstiga gelatinägg bäddade vi ner oss tidigt i de hårda våningssängarna och ställde alarmet på 04.00. Detta av en enkel anledning; hinna före strömmen av kineser som åker upp med Cablecar kl 07.00. Hua Shan är ett av Kinas fem heliga berg, och jag förstår varför. Vad som ser ut som vacker vitgul sandsten reser sig som högst 2155 m över havet på dess södra topp och hit kom Daoistiska munkar för att utföra chilla och tänka på livet. Berget består av fem toppar, North Peak (1615m), West Peak (2082m), East Peak (2096m), Middle Peak (2042m) och South Peak (2155m). Efter att ha hittat vår ingång, väckt biljettpersonalen och ätit vår frukost är klockan 5, och vi bestämmer att vi ska mötas på West Peak innan Erik älgar iväg uppför leden med Mattias hack i häl och Anna och Marcus strax efter. Isa, jag och Anders tar en lugnare approach till det hela, och Rubys växlande tempo gör att vi ofta hinner ikapp henne innan hon sedan springer iväg igen. Leden börjar med lutande väg uppför, men förvandlas snabbt till ett virrvarr av trappor med kedjor och ledstänger. "Ett steg i taget, en fot framför den andra, det får ta den tid det tar" upprepar jag i mitt huvud om och om igen, och efter fyra timmar traskande i trappor och fantastiska vyer når vi North Peak. Vi äter nötter och bröd, dricker vätskeersättning och hämtar energi innan vi beger oss vidare upp till West Peak som tar ytterligare två timmar, och där Erik till vår stora förvåning fortfarande nöjt ligger och vilar. Vi går förbi honom upp till toppen och det är först då jag inser det; jag har bestigit ett berg. Jag har stigit 2100 meter upp, gått i sex timmar och nu står jag på toppen av ett berg högre än vår egna Kebnekaise. Jag känner mig otroligt stolt över min insats, och lägger mig tillrätta vid toppen för att vila en timme. Anders känner sig nöjd med dagen och tar cabelcar ner från West Peak och sedan taxi tillbaka till hostellet där Mattias redan befinner sig efter att ha gått baklänges ner för berget med värkande knän. Erik, Isa jag och Ruby fortsätter den 15 minuters gångvägen till South Peak, för att ha stått på den högsta, och följs sedan åt vidare till East Peak som vi når kl 15 på eftermiddagen och där vi även planerat att övernatta för att se soluppgången. Vi stöter på Anna och Marcus som placerat sig och sin packning på klipporna och när vi vilat, ätit och surrat om dagens nöjen och påfrestningar hittar vi en bred träterrass där vi bestämmer oss för att sova. Vi spelar vänd åtta, Erik blir frustrerad över detta evighetsspel som varade 40 minuter, och bäddar sedan ner oss två och två under våra tre sovsäckar och tittar på solnedgången innan den försvinner bakom träräcket. Kineser passerar med jämna mellanrum och fotograferar oss där vi ligger som sardiner bredvid varandra under sovsäckarna. Vi slumrar och vaknar om vartannat, vid 23.00 tilltar strömmen av kineser och vi inser till vår stora förvåning att det står tält överallt runt oss och mitt framför oss håller några på att resa sitt tält. Vid 01.00 kliver Isa och Erik upp och jag snor genast åt mig Eriks sovsäck, vilket gör att jag får hyfsad sömn de kommande tre timmarna innan soluppgången. Det betyder även att när jag vaknar ser jag en frusen Erik sittandes gungande bredvid mig och försöker värma sina händer. Med dåligt samvete försöker jag kasta mina vantar på honom, säga att han kan ta sovsäcken och försöker trycka ner honom bredvid Isa, men jag får bara svaret "nej, det är ändå över snart". 05.20 går solen upp, bakom molnen. Den spektakulära soluppgången som vi längtat efter så, efter en natt på träplankor med värkande ben och dålig sömn, visade sig vara lite rosa moln. Som några kineser sa: "Äh, vi kan ju photoshopa in en sol". Good ****. Med skakande ben och kurrande mage börjar jag och Isa våran nedfärd till North Peak där vi planerar att ta cable car ner. Erik går till South Peak för att bli invirad i en sele och gå på plankor på utsidan berget. Anna och Marcus går hela vägen ner igen. Det tar längre tid än väntat att ta sig nerför trapporna till North Peak, vi tar det lugnt och för att benen inte ska vika sig under oss, vi vill inte falla okontrollerat i de branta trapporna. För 80 yuan får vi åka den 5 minuter långa cable caren till bergets fot, och tar oss sedan med buss tillbaka till byn där hostellet ligger. Vi äter egg fried rice och sover några timmar innan vi sätter oss på tåget tillbaka till Xi'an. Så här dagen efter bergsbestigningen känns det som att mina ben håller på att gå av. De är så stela att jag knappt kan gå och att klättra upp och ner ur våningssängen är ett äventyr varje gång. Jag har aldrig haft så mycket träningsvärk som jag har just nu, och solbrännan som jag till mitt stora nöje dragit på mig genom att svetta bort allt solskydd bränner som tusan. Trots detta känns det ändå värt det, för jag har bestigit ett berg. Höjdpunkterna på berget: 1. En käck kines med svettband och hög kinesisk rockmusik går bredvid oss tillsammans med sina barn ett bra tag i början. 2. En annan kines rushar förbi mig i en brant lång trappa, och sätter sig sedan högst upp och skrattar åt sina vänner som ansträngt använder både sina fötter och händer på trappstegen för att ta sig upp. Han ger mig tummen upp och flinar åt mig när jag når honom på toppen. 3. Två yngre killar springer förbi mig stup i kvarten, men eftersom de springer och blir trötta så hinner jag om dom på deras vilopauser trots att jag lunkar på i snigelfart. Vi håller på så nästan hela vägen till North Peak. 4. Jag fick uppleva detta med de bästa människorna som pushar och peppar in i det sista. Ingenting känns omöjligt med vänner som dessa bakom mig.