År 2010 var det totala antal på flykt ca 43 miljoner i världen. Enlig UNHCR korsade knappt 10 000 flyktingar medelhavet till Europa, varav ca 20 dog på vägen.
År 2013 var det totala antalet flyktingar ca 51 miljoner. Enlig UNHCR korsade 60 000 flyktingar medelhavet till Europa, varav ca 600 dog på vägen.
År 2015 har totalt antal flyktingar ökat till 60 miljoner. Enlig UNHCR har hitintills i år nära 400 000 korsat medelhavet till Europa, varav ca 2800 dött på vägen
För att stoppa den pågående katastrofen är det viktigt att förstå mekanismerna som på några år förvandlade medelhavet till en massgrav. Det är uppenbart att den fundamentala förklaringen för en så massiv ökning i första hand inte kan vara prportionerligt fler globala konflikter eller flyktingar. De allra flesta som tar sig över i medelhavet flyr inte för sina liv utan har först fått skydd i näraliggande men mindre attraktiva länder som t.ex. Turkiet eller Libanon. De flesta som tar sig till Europa från exempelvis Turkiet gör så för att skapa ett bättre liv i välmående välfärdsstater, inte för att fly granater.
Enligt UNHCRs siffror kommer hälften av de som tar sig över till Europa ursprungligen från Syrien. De övriga största ursprungsländerna är Afghanistan, Eritrea, Nigeria, Somalia, Pakistan, Irak, Sudan, Gambia och Bangladesh som tillsammans med flyktingar från Syrien utgör nära nio tiondelar av båtflyktingarna. Historiskt förknippats krigsflyktingar med äldre, kvinnor och barn. Så är inte fallet med de som korsar medelhavet till Europa. Enligt FN är 13 procent kvinnor, 15 procent barn och minderåriga och 72 procent vuxna män.
Huvudorsaken till mångdubblingen av antalet båtflyktingar och antalet döda i medelhavet är en förvärring av Europas paradoxala flyktingpolitik. Länder som Tyskland och Sverige är generösa med permanent uppehållstillstånd till de som lyckats ta sig dit men ger inte flyktingar från Syrien, Eritrea, Irak, Somalia eller Afghanistan visum att flyga hit. Genom detta smarta “trick” kan politiker låtsas ”ge alla Syrier skydd” inför medier och väljare samtidigt som de slipper ta emot tiotals miljoner potentiella flyktingar.
När Europa tidigare förde en mer restriktiv invandringspolitik skulle någon som redan fått skydd i Turkiet och haft möjlighet att söka asyl i Grekland och andra mindre välmående länder på vägen till norra Europa ha haft svårt att få uppehållstillstånd, än mindre permanent uppehållstillstånd. Därför var det få som riskerade sina liv för att korsa medelhavet. Men i takt med att gränsskyddet har luckrats upp och asylpolitiken i allt större grad ser mellan fingrarna när det kommer till reglerna för första asylland har lockelsen till att ta chansen över medelhavet ökat. Europeiska makthavare har med andra ord under en dimridå av humanistisk retorik skapat ett dödslotteri, med lockande förstapriser. Flyktingsmugglare har svarat på den ökade efterfrågan och svagare gränskontroller med en massindustri som tar över så många som möjligt så billigt som möjligt, utan hänsyn till säkerhet.
Detta förklarar varför det har kommit fler asylsökande från Afghnistan hittintills i år till Sverige än det någonsinn gjorde när det pågick fullskaligt krig. Migrationsvänliga New York Times erkänner om Irak:
“A New Wave of Migrants Flees Iraq, Yearning for Europe”
“Emboldened by the recent wave of news coverage showing their countrymen and fellow Arabs fleeing the war in Syria and reaching Europe, many Iraqis see a new opportunity to get out….Their reasons for leaving vary. Some, like Mr. Abdella, who said he was threatened by militias, fear for their lives. Others are displaced from areas controlled by Islamic State militants. Still others are lifelong residents of Baghdad escaping harsh economic circumstances brought on by falling oil prices.”
En uppenbar lösning på problemet vore att ge alla som vill visum och låta de flyga hit. Ändå har inget land gjort detta. Vice statsmininster Åsa Romson förklarade senast igår att Sverige inte var villig att låta flyktingar söka visum på plats, som vanligt dold med dimridöer utan att tydligt förklara varför. Orsaken är att uppsättandet av regler är en principfråga som gäller alla miljoner som berörs av reglerna – inte bara de några hundratusen personer som för ögonblicket försöker ta sig över medelhavet. Syrien, Afghanistan, Irak, Eritrea och Somalia har över hundra miljoner invånare. Att ta emot alla som vill komma innebär därför i praktiken tiotals miljoner endast från dessa länder. Även i länder utan krig uppger ca 20-40 procent av befolkningen i Mellanöstern och Afrika att de skulle flytta till väst om de kunde. Att så få har flyttat beror på att de flesta inte kan.
Mot bakgrund av detta bakomliggande massiva tryck leder inte några tusen fler lagliga flyktingar till färre som drunknar i medelhavet. I själva verket är det självklart för alla som förstår mekanismerna och tänker rationellt att ännu fler riskerar att dö i takt med att reglerna luckras upp och dörren öppnas ytterligare och vinsten av att ta risken ökar. Detta har jag och andra varnat för länge. Jag förlarade i slutet av våren: ”På 80-talet drunknade nästan ingen på medelhavet. Nu drunknar det tusentals per år. Naturligtvis har det att göra med att länderna har ändrat sin asylpolitik, och gjort det på sätt som är att: visserligen är vi väldigt generösa om du lyckas ta dig över, men vi bygger en mur så det finns inga lagliga vägar in”
Det är dock svårt att åtgärda katastrofen så länge journalistkåren prioriterar hashtagkampanjer framför att erkänna och ta tag i krisens grundorsaker. Det hjälper inte att emotioenllt reagera på bilder av döda barn om man inte förstår varför de dör och därför reagerar genom att kräva mer av samma politik som förvandlat medelhavet till en massgrav.
Det finns många sätt att stoppa detta med rationell politik. I stället för att belöna t.ex. unga män som har pengar att ta sig över kan ett begränst antal flyktingar väljas ut på basis av behov (exempelvis sjuka eller föräldralösa barn) och sedan säkert flygas till Europa.
De Europeiska länderna kan gå återgå till temporära uppehållstillstånd. De som verkligen flyr sina liv och inte har något val kan får skydd från krig. Samtidigt finns inte finns samma lockelse för de som inte är flyktingar i ordets sanna bemärkelse utan flyttar för att förbättra sin livskvalitet.
Det viktigaste rika Europa kan göra för tiotals miljoner på flykt och uppemot hundratals miljoner i drabbade länder är naturligtvis att skicka resurser, inte att ta emot några hundratusen av de som lever i eller runt krigsdrabbade länder. De som med diverse absurda argument försöker förneka detta visar att de inte är allvarliga i sin påstådda altruism. Nyligen skrev the Guardian UN agencies ‘broke and failing’ in face of ever-growing refugee crisis”:
“The Syria regional refugee response plan is only funded to 35% of the $1.3bn needed to support refugees, both in the camps and by providing resilience funding for the countries hosting them. In Africa, where the crises in the Central African Republic and South Sudan do not often make international headlines, many funding appeals are less than 15% full. Experts say the current system, with constant emergency appeals to keep supply chains running month by month, must be changed to acknowledge that the situations in Syria, Iraq, Yemen and Central African Republic are all deteriorating and need long-term funding. In August, a multi-million dollar shortfall forced the World Health Organisation to close down 184 health clinics across 10 of Iraq’s 18 districts, in an area that has seen severe fighting and massive internal displacement. The cuts have left three million people without access to healthcare. The World Health Organisation is trying to raise $60m to fund healthcare in Iraq but so far only $5.1m has been given by donors. Dr Michelle Gayer is director for emergency risk management at the WHO. She told the Guardian that the gap between the desperate need in countries such as Iraq and current funding levels risked permanent damage to public health across whole populations.
“The global community, including WHO, we are dealing with emergencies of really unprecedented scale and nature,” she said. “This has a disproportionate impact on health because health deteriorates in a conflict situation over time.
“People haven’t been vaccinated, they suffer from malnutrition, they have mental health issues because of the conflict. We are setting countries back decades.”
Gayer said the decision to cut services was hugely difficult. “We are never 100% funded so we are always having to prioritise, but it breaks your heart when you end services for 3 million people. There will be no access for trauma like shrapnel wounds, no access for children’s health or reproductive health. There will be no surveillance of things like cholera. A generation of children will be unvaccinated.”
UNHCRs samlade budget för tiotals miljoner flyktingar i hela världen är ca 40 miljarder kronor per år. När alla humanitära program i Syrien utöver UNHCR kombineras är deras samlade budgetmål högt räknat ca 70 miljarder kronor.
Det är inte bara FNs flyktingprogram som går på knän. Även mathjälpen är i desperat behov av resurser: “The World Food Programme (WFP) is struggling to meet the urgent food needs of close to six million displaced people in Syria and in neighbouring countries. Food operations are severely underfunded, meaning that WFP has been forced to reduce the level of assistance it provides to refugees across the region….In September, over 360,000 Syrian refugees in countries neighbouring on Syria stopped receiving food assistance in a measure to continue to focus on the extremely vulnerable families amid a bleak funding outlook. This includes 229,000 refugees in Jordan and more than 131,000 in Lebanon….WFP immediately needs US$341 million to continue providing a lifeline to Syrians affected by the conflict until the end of the year. Sustainable and predictable funding is needed to ensure that WFP assistance continues.”
Även om vi utöver flyktingprogram inkluderar medicinhjälp, mathjälp och alla FNs humanitära program i hela världen rör det sig om endast ca 200 miljarder kronor per år:
“If you look at the humanitarian budget all over the world, it is somewhere between $20bn and $30bn. I don’t know any bailout of even a medium-sized bank that did not cost more than that. Not to spend more on humanitarian aid is a bad strategy, not to say a suicidal one.”
Sverige och de övriga Nordiska skulle ensamma kunna fördubbla detta med en del av de resurser som idag går till flyktingmottagning. Jag skrev några månader sedan:
”Sveriges kostnader för asylmottagning samt långsiktig försörjning av flyktingar är minst 80 miljarder kr för ett några tiotusental flyktingar per år. FNs samlade finansieringsmål för 12 miljoner Syriska flyktingar är samtidigt ca 70 miljarder kronor (de brukar inte få in allt de äskar). Detta är en resursallokering som ingen rationell humanist kan försvara. Det är på samma sätt en skandal att Sverige har skurit 10 miljarder kronor ur biståndsbudgeten till förmån för bland annat flyktingsmugglare och Bert Karlsson.
Den medmänskliga reaktionen för dem som ser situation i Mellanöstern är att försöka rädda alla, eller i varje fall så många som möjligt. Sverige och Norge är små, rika och dyra länder. Det vore därför omöjligt för Sverige eller Norge att med invandring lösa flyktingkrisen för 12 miljoner syrier eller de drygt 50 miljoner på flykt i världen totalt. Det skulle däremot vara fullt realistiskt att Sverige och Norge ensamma fördubblar UNHCRs budget för samtliga 12 miljoner syriska flyktingar. Det skulle kosta 70 miljarder kronor per år. Att fördubbla Libanons budget för 1.8 miljoner flyktingar skulle kosta 6 miljarder kronor. Sverige har råd att ge alla flyktingar skydd, men inte skydd genom invandring.
Mitt skissartade förslag är därför att Sverige ska ge två kronor till FNs flyktingprogram för varje krona som sparas på reducerad invandring. Detta kan kombineras med åtaganden om kvotflyktingar och temporära uppehållstillstånd till dem med skyddsbehov. Om exempelvis Norge följer med kan stödet till världens drygt 50 miljoner flyktingar två- eller tredubblas. En irrationell flyktingpolitik som till stor påfrestning för det egna samhället hjälper en bråkdel av dem på flykt är inte det enda alternativet som står till buds. Om viljan och förnuftet fanns vore det inte omöjligt för Sverige att agera som en äkta moralisk stormakt och faktiskt lösa den globala flyktingkrisen.”
I stället för att öka biståndet för att möta globala katastrofer har Sverige kraftigt skurit ned biståndet, utan större diskussion. Det är talande att ökat humanitärt bistånd förkastas i den Svenska debatten till förmån för vad som närmast kan beskrivas som en invandringskult. Det är på basis av dessa kvasireligiösa övertygelser om avskaffade nationsgränser som Timbros så kallade “expert” Fredrik Segerfeldt krävde fri invandring samtidigt som han kritiserade Sveriges mathjälp till Syrien, ett land på svältens gräns. Den underliggande drivkraften i medias rapportering är en ideologisk övertygelse om öppna gränser, inte ett rationellt patos att hjälpa så många som möjligt.
Att miljoner lever i svåra förhållanden i läger i Libanon och andra länder i desperat behov av pengar används som argument för att ta emot några promille av de boende och fortsätta svälta resten på resurser. Dessa absurda prioriteringar försvaras inte förvånande med absurd retorik. Invandrare som redan fått skydd men föredrar Sverige framför Danmark, Turkiet eller Italien jämförs med judar som flydde undan andra världskrigets dödsläger. Kändisar klättrar över varandra och kräver beröm för att de vill ha mer av samma linje som dödar barn i medelhavet. SVD skrev i samband med fler döda i medelhavet ”Svenskar om flyktingkrisen: öppna gränserna”.
Rapparen Nabila Abdu-Fattah slår fast i SVD ”Det som borde göras i dag är att sluta hyckla, och öppna alla gränser som finns. Glöm det här med fort Europa. Nationsgränser är förlegat”
Media framställer oärligt diskussionen om invandring som en konflikt mellan humanister de som vill hjälpa och främlingsfientlig de som inte vill hjälpa. Dispyten handlar om hur man ska hjälpa bäst, vilken i sin tur handlar om olika syn på bakomliggande fakta och hurovida ökat invandring är en självändamål eller ett medel att hjälpa. Stefan Löfen impotenta respons sker inom ramen för denna förnuftfientliga debattklimat:
”När människor flyr undan krig, förtryck och terror har vi ett moraliskt, mänskligt ansvar att hjälpa till, säger statsminister Stefan Löfven…Han framhöll att de som kommer hit utgör ungefär en-två promille av dem som är på flykt…”Stefan Löfven slog fast att de nyanlända kommer att behövas i Sverige eftersom vår befolkning blir allt äldre, men också eftersom en rad sektorer inom välfärden redan i dag skriker efter utbildad personal.”
Det är ingen slump att policyn bygger på verklighetsförfalskning om nästan varje detalj:
• Flyktingvågen handlar inte främst om flyktigar som flyr krig, utan om de som fått skydd från krig i mindre attraktiva länder och föredrar att leva i rika välfärdsstater.
• Det handlar inte om att ta emot en eller två promille av världens flyktingar utan en eller två promille av världens flyktingar per år.
• Det handlar inte om en temporär kris eller ett fåtal flyktingar utan vad UNHCR beskriver som ”what increasingly looks like the new normal”.
• Det relevanta för att avgöra bördan på Sverige är naturligtvis inte hur stor andel av världens flyktingar ett land tar emot utan hur många det är i relation till landets befolkning. 2 promille av de 60 miljoner som är på flykt vore 120.000 per år, en takt som innebär att de med utländsk bakgrund Sveriges majoritetsbefolkning om runt 40 år. Detta är kanske önskvärt, men måste i så fall förklaras tydligt, inte döljas i manipulativ retorik om promille. Ingeh har förklarat hur Sverige ska hantera detta mot bakgrund av de senaste trettio årens misslyckande att integrera runt en miljon flykting- och anhöringinvandrare. Redan idag utgör utrikes födda redan idag utgör 40 procent av långtidsarbetslösa och de med utländsk bakgrund nära hälften av de med svaga skolresultat och ca 60 procent av utbetalad socialbidrag.
• Det finns inga bevis på att invandrare gynnar ekonomin av demografiska skäl då invandrare arbetar mindre och betalar in avsevärt mindre i skatt. Trots en mer gynnsam demografisk profil betalar invandrare in ungefär 40 procent mindre i skatt, och då är arbetskraftsinvandrare inräknade. Detta massiva inkomstklyta har växt sedan 1990, inte krympt. Det är likaså en fabrikation att en hög andel av flyktinginvandrare skulle vara högutbildade. Enligt SCB anger endast var tionde flykting själva att de är högutbildade medan nära hälften anger att de har förgymnasial utbildning.
Den främsta kraften bakom Sveriges irrationalitet är inte politikerna utan landets alltmer vänstervridna och alltmer agendasättande journalistkår. Det är deras helhjärtade tro på öppna gränser som driver regeringen, inte folkliga krav. Efter statsministerns tal om ”ett Europa utan murar” skrev opartiska SVT: “Löfven sa vad många ville höra”:
”Men nu trädde Stefan Löfven fram. Kanske var det lättare i den stämning som plötsligt dominerar i Sverige. Nu när det, i alla fall för tillfället, ser ut som om en nationell resning för humanism och människovärde drar fram över landet. Löfven sa vad många ville höra”
Det vore mer korrekt att skriva att Löfven sa vad många journalister ville höra. Det är intressant att se hur allmänheten reagerar. SVD: ”De senaste dagarnas intensiva medieuppmärksamhet har tydligt påverkat svenskarnas syn på flyktingar, visar en unik undersökning från SvD/Sifo. Fler vill nu ha ett generösare flyktingmottagande, och förändringen är statistiskt säkerställd… Resultatet visar att andelen svenskar som tycker att lagar och regler bör ändras så att vi tar emot fler flyktingar har ökat från 17 till 25 procent under dessa dagar”.
Svenska folket visar sig åter mer vuxna än sina makthavare. De senaste dagarnas uppvisning av narcissistiskt uppropsskrivande och frenetiskt hashtaggande från mediekändisar har inte märkbart ruckat opinionen. Bara 25 procent vill ta emot fler flyktingar. Orsaken är naturligtvis inte att tre fjärdedelar av befolkningen är rasister som inte vill hjälpa till. Många är förnuftiga nog att förstå att en ännu mer uppluckrad flyktingpolitik inte är rätt sätt att hjälpa och att den linje medierna stenhårt trycker på skulle förvärra den tragedi som de säger sig vilja stoppa.
Mediekampanjen är dessutom inte bara humanitärt utan även politiskt kontraproduktiv – som grädden på moset gynnas Sverigedemokraterna ytterligare. SD ökar nu till rekordnivåer i Aftonbladets och Sentios mätningar.