För ett par år sedan tillsatte Alliansen och Miljöpartiet en ”Delegation för migrationsstudier”:
“Regeringen och Miljöpartiet de gröna träffade i mars 2011 en ramöverenskommelse om migrationsfrågor där det bl.a. framgår att det behövs forskning på migrationsområdet. I syfte att öka möjligheterna att använda forskningsresultat och öka analys- och utvärderingskapaciteten i Sverige inom migrationsområdet inrättas en kommitté i form av en delegation för migrationsstudier.”
Idag presenterade det gryende projektet på DN-debatt. Delegation för migrationsstudier har ännu inte släppt några egna verk och bör få en chans att visa om de är seriösa eller tänker följa i spåren av fiaskon som “Oss Alla” och Ullenhags mytsida.
I DN debatt skriver delegationen att forskningen “når många gånger inte fram till beslutsfattarna, medierna och allmänheten.” Det är närmare bestämd pessimistiska resultat som media tenderar att inte rapportera. Låt mig använda delegationens egna medlemmar som exempel. Pieter Bevelander är professor på Malmö Högskola och medförfattare till en av de mest skakande rapporter i ämnet. ”Världens Öppnaste Land” utvärderar hur det gick när Sverige år 2008 öppnade upp för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring.
Rapporten från Malmö högskola visar att högkvalificerade arbetskraftsinvandre inte tenderar att stanna kvar länge medan de som faktiskt stannar kvar är i låglönejobb eller i förvånansvärt många fall inte arbetar alls. I snitt tar varje arbetskraftsinvandrare 0,6 anhöriga med sig varav bara en av fem arbetar. Den mest slående slutsatsen i är kanske att en stor del av det som kallas för arbetskraftsinvandring i praktiken är asylfusk.
”Den absoluta majoriteten av arbetskraftsinvandringen till bristyrken är temporär, där vistelsetiden i Sverige är mycket kort. Av de över 2 200 dataspecialister som fick arbetstillstånd 2009 var det bara 146 som var kvar i landet vid utgången av 2011.”
”Av de 2699 icke-EU-arbetskraftsinvandrare som invandrade under 2009 och bodde kvar i landet i slutet av 2011 arbetade 12 procent i ett bristyrke, 39 procent i ett överskottsyrke och 38 procent i övriga yrken.”
”Antalet anhöriga till icke-EU-arbetskraftsinvandrare har tenderat att öka de senaste åren och sett under hela tidsperioden har det kommit 0,6 anhöriga per arbetskraftsinvandrare. De allra flesta är kvinnor och medelåldern är mellan 32 och 33 år. Få partners har ett arbete. Av dem som invandrade 2009 och 2010 var en av fem registrerade som sysselsatta år 2011.”
”Av 2009 års arbetskraftsinvandrare från icke-EU länder som var kvar i landet 2011 var 73 procent sysselsatta. Ungefär en femtedel saknade inkomst samma år. Ytterligare cirka en femtedel hade en inkomst som var 160 000 kronor per år eller lägre, vilket är den undre gräns Migrationsverket kräver för att bevilja arbetstillstånd. Knappt 25 procent hade en inkomst på över 300 000 kronor per år.
Jämfört med förväntningarna och ett av syftena med den nya lagen, att arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU ska öka och bidra till att underlätta arbetskraftsbristen inom vissa delar av arbetsmarknaden, måste utfallet ses som en besvikelse. De flesta jobbar som storhushålls- och restaurangpersonal, städare samt köks- och restaurangbiträden. Lönenivån i dessa och andra överskottsyrken är låg, ofta under den gräns som krävs för arbetstillstånd.
Arbetskraftsinvandringen till bristyrken är liten och få stannar i landet en längre tid. Bland många bristyrken är arbetskraftsinvandringen i praktiken obefintlig, till exempel inom hälso- och sjukvården. Ambitionen att skapa mer öppenhet och öka möjligheterna för arbetskraftsinvandring också för lågutbildade har delvis uppfyllts.
Den nya lagen har inneburit att helt nya kategorier kunnat få arbetstillstånd. Många har kommit för att arbeta inom den privata servicesektorn, vilket tidigare inte var möjligt. Denna typ av arbetskraftsinvandring har dock mycket lite med efterfrågan på arbetskraft till avtalsenliga löner att göra. Det är snarare utbudsfaktorer, en vilja att lämna sitt hemland, som är drivande. För dessa personer är arbetskraftsinvandring ett alternativ vid sidan om asylsystemet, vilket inte minst visas av att en majoritet av arbetskraftsinvandrarna varit inskrivna som asylsökande före eller efter beviljat arbetstillstånd.”
”Förväntningarna var att arbetsgivare skulle rekrytera arbetskraft till bristyrken, men de som utformade reglerna underskattade personers starka drivkraft att lämna en hopplös situation i sina hemländer för att ta sig till Sverige och Europa och omfattningen och styrkan hos de nätverk som gör migrationen möjlig.
En annan oavsedd bieffekt är sammanblandningen av arbetskraftsinvandringen och asylsystemet. Tanken var visserligen att asylsökande som fått avslag men som etablerat sig på arbetsmarknaden skulle få en möjlighet att stanna i landet som arbetskraftsinvandrare. De flesta tidigare asylsökande som fått arbetstillstånd har dock inte gått denna väg, utan oftare levt som papperslösa eller återvänt till sitt hemland för att i ett senare skede återkomma som arbetskraftsinvandrare. Ett ännu större antal har kommit till landet som arbetskraftsinvandrare och senare sökt asyl. ”
”Det verkar alltså som att en stor majoritet har sökt asyl. 10 procent av arbetskraftsinvandrarna har sökt asyl åren innan arbetstillståndet, 13 procent under samma år som de fått arbetstillstånd och närmare 50 procent någon gång efter arbetstillståndet beviljats.”
”Att invandringen till överskottsyrken blivit så hög får ändå betecknas som en oförutsedd effekt av reformen. Det som också ger mycket att fundera på är rapportens mest spektakulära uppgifter: att mer än hälften av dem som stannar längre än två år även söker asyl i Sverige. En del av dem söker asyl först och får sedan ett jobb som gör att de kan stanna, huvuddelen kommer hit för ett jobb och söker sedan asyl när de är på plats. Det är också en påfallande hög andel som har mycket låga eller obefintliga inkomster efter ett par år i landet.
Det här är svårt att tolka som något annat än att arbetskraftsinvandring har blivit ett nytt sätt för personer på flykt undan krig, förföljelse eller fattigdom att ta sig till EU. De låga eller obefintliga inkomsterna antyder att allt inte står rätt till med anställningarna: det kan vara skenanställningar eller liknande.”
Har dessa ”spektakulära” uppgifter i en brännande het fråga någonsin rapporterats?
27 procent av arbetskraftsinvandrare ser inte ut att arbeta tre år senare.
Varje arbetskraftsinvandrare tar i snitt med 0.6 anhöriginvandrare, varav 80 procent inte arbetar.
Bara 12 procent av arbetskraftsinvandrare jobbar i yrken som Arbetsförmedlingen definierar som bristyrken.
Bara en fjärdedel av arbetskraftsinvandrare tjänar mer än 25.000 i månaden.
Majoriten av arbetskraftsinvandrare har tidigare sökt asyl som flykting med skyddsbehov eller söker asyl efter ankomst. Många anställningar ser kan vara skenanställningar.
Delegation för migrationsstudier må ha ett smått Orweliansk namn, men de har rätt i att Sverige behöver en “upplyst debatt” om migration. Det finns redan intressant forskning som media inte rapporterar som som förtjänar större publicitet, inte minst studien ”Världens Öppnaste Land”. Hjälp därför Delegation för migrationsstudier sprida rapporten till beslutsfattarna, medierna och allmänheten.