Debatten mellan Paulina Neuding och Fredrik Segerfeldt om fri invandring och kåkstäder fortsätter. Neuding skriver ytterligare ett bra svar.
Fredrik Segerfeldt har som ni vet argumenterat för att Sverige ska tillåta fri invandring kombinerat med att sänka löner och bidrag till “existensminimum”:
”Om genomsnittsafrikanen kunde flytta hit och leva på svenskt existensminimum skulle hen få det fem gånger bättre än i hemlandet, och då har de högre svenska priserna redan räknats in.”
Som del av sin argumentation för fri invandring gjorde Segerfeldt en uppmärksammad kalkyl om att 450 kronor i månaden i Sverige motsvarar en genomsnittlig somalisk levnadsstandard och även i praktiken räcker för att överleva om man bara äter ris.
”För att få i dig 2 500 kalorier måste du alltså äta 0,7 kilo ris. Du behöver således 21 kilo ris i månaden. En snabb googling ger vid handen att det lägsta kilopriset på ris i svenska matvaruaffärer är 15 kronor. Den sammanlagda månadskostnaden för kolhydrater blir således 315 kronor. Det går alltså att överleva på 450 kronor i Sverige, precis som det går att överleva på motsvarande inkomst i Somalia.
Faktum är att det inte bara går att överleva, utan det är vardag för miljarder människor. Enligt världsbanken finns det 1,4 miljarder människor som lever på högst 1,25 köpkraftsjusterade dollar om dagen. Och ytterligare någon miljard lever på det dubbla, det vill säga knappt 20 kronor om dagen, med svenska priser. Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”
Segerfeldt menar att Sverige bör acceptera att fri invandring skapar extrem fattigdom i Sverige, så länge det leder till reducerad global fattigdom.
“Det som sker när människor rör sig över jorden är att de globala inkomstskillnaderna tränger in genom våra gränser. Anders Bolling beskrev det fint på Framstegsbloggenhäromdagen, som att vi ”har världens orättvisor in på knuten.” Man kan föra ett NIMBY-resonemang och säga att man inte bryr sig om dessa skillnader så länge man ”slipper se skiten”. Men det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu.”
Att motsätta sig att kåkstäder växer fram i Sverige är enligt Segerfeldt ett s.k. NIMBY-resonemang. NIMBY betyder Not In My Back Yard och är en kritisk term för att beskriva tendensen att inte vilja ha problem i sin närhet. Segerfedlt anser är att det är bättre att leva i en kåkstad i Sverige än i Mogadishu. Därför kritiserar han det som själviskt av svenskar att inte stödja fri invandring för att undvika kåkstäder i Sverige.
När Neuding och andra ifrågasatte om 450 kronor i månaden i Sverige verkligen motsvarar levnadsstandaren i Somalia svarar Fredrik Segerfeldt med att det är vad “etablerade internationella jämförelser av levnadsstandard” säger.
Många har fokuserat på att kritisera Fredrik Segerfeldts människosyn. Det är här också värt att påpeka att Segerfeldt har fel i sak i sin argumentation på flera punkter.
1. PPP-justerad BNP per capita
Segerfeldts kalkyl bygger på statistik från CIA World Fact book om BNP per capita. Somalia har en genomsnittsinkomst på ca 180 kronor per månad innan man justerar för skillnader i köpkraft mellan Sverige och Somalia, och 450 kronor efter köpkraftsjustering.
Segerfeldt tolkar detta som att en person som flyttar från Somalia och lever på 450 kronor i Sverige har det lika bra som sitt hemland. Med räkneexemplet med ris försöker Segerfedlt visa att det även går att överleva i Sverige på 450 kronor.
Även när man justerar för PPP kan man dock inte jämföra levnadsstandard i Sverige och Somalia på detta simplistiska sätt. Alla vet att Somalia är ett av världens absolut fattigaste länder, och ligger bland de lägsta i medellivslängd, barndödlighet och de flesta andra mått på välfärd. Detta ändrar inte att det är omöjligt att leva på 450 kronor i månaden i Sverige. Fredrik Segerfeldts svar är att de som inte accepterar hans beräkning inte förstår utvecklingsekonomi och BNP, men det är tvärtom Segerfeldt som räknar på ett tvivelaktigt sätt.
För det första är BNP främst ett mått på ekonomisk aktivitet på marknaden. BNP inkluderar inte merparten av självförsörjande bönders matproduktion, tjänster inom hushåll, när människor bygger egna hem, den informella ekonomin, att sy egna kläder etc. I Somalia är drygt hälften av befolkningen självförsörjande boskapsherdar och bönder. Det görs ibland försök att imputera värdet av traditionellt jordbruk. Dessa estimat är dock osäkra och tenderar att underskatta produktionen. Bill Gates (av alla) skrev nyligen en populärvetenskaplig artikel om problemet att mäta BNP i självförsörjande jordbruksekonomier i Afrika.
“Bothered by what he regarded as problems in Zambia’s national statistics, Morten Jerven, an assistant professor at Simon Fraser University, spent four years examining how African countries obtain their data and the challenges they face in turning them into GDP estimates. His new book, Poor Numbers: How We Are Misled by African Development Statistics and What to Do about It, makes a strong case that a lot of GDP measurements that we thought were accurate are far from it.
Jerven notes that many African countries have trouble measuring the size of their relatively large subsistence economies and unrecorded economic activity. How do you account for the production of a farmer who grows and eats his own food? If subsistence farming is systematically underestimated, some of what looks like growth as an economy moves out of subsistence may merely reflect a shift to something that is easier to capture statistically.”
Bruttonationalprodukt är heller inte ett mått på köpkraft, utan mäter det som produceras inom landet. Det inkluderar därför inte inkomster från utlandet i form av t.ex. bistånd eller de miljarder som Somalier i utlandet skickar hem. Dessa transfereringar från andra länder är förstås pengar som man kan konsumera för och bör inkluderas när man jämför köpkraft. Det inkluderas i alternativa mått som BNI, men inte i den statistiska definitionen av BNP. FN förklarar i en rapport om Somalia:
“While GDP is a measure of economic output, it does not reflect a country’s disposable income. Some profits may be repatriated abroad, some residents receive remittances from abroad, and in some cases, as in Somalia, aid flows may be sizeable. GNI adjusts the GDP for these factors and is, therefore, a better measure of a country’s
level of income.”
I Somalias fall är detta ingen detalj, remittenser och bistånd uppskattas vara lika stor eller något större än landets officiella BNP. Givet hur ofta Fredrik Segerfeldt skriver om remittenser kan man tycka att han borde ha tänkt på det i sin kalkyl av köpkraft.
Att det rör sig om just uppskattningar är viktigt att betona. Att räkna ut BNP kräver tillförlitlig statistik. Somalia har varit präglat av inbördeskrig och statskollaps och har inga nationalräkneskaper. Världsbanken och IMF slutade räkna på Somalias BNP år 1990 på grund av databrist. För tillförlitliga PPP-jämförelser krävs data över priser på olika produkter, som också saknas i Somalia. FN har gjort en uppskattning av GNI på basis av en survey-undersökning som del av sin Human Developement Index för att illustrera Somalias fattigdom. FN betonar samtidigt osäkerheten i Somaliska siffror och att nivåerna därför inte är jämförbara med andra länder:
“In Somalia, the absence of National Accounts Statistics is an obstacle to calculating
GNI, while the absence of price indices prevents calculations of purchasing power conversion for the GNI.”
“Somalia’s 2010 HDI is calculated using data as reported in Annex 2, while those for selected other countries were taken from the 2010 global Human Development Report. This comparison indicates Somalia’s relative position, but strictly speaking the data are not comparable.”
Till sist är PPP-justeringar mellan länder som är så fundamentalt annorlunda som Sverige och Somalia problematiska. Fattiga länder är i regel billigare, därför räcker 100 kronor i Somalia till mer än i Sverige. För att räkna ut exakt hur mycket mer krävs dock avancerade kalkyler och en viss grad av jämförbarhet. Om samma produkt finns i båda länder är det lätt att göra en PPP-justering, som man t.ex. gör populärvetenskapligt med det s.k. Big-Mac-indexet.
Köpkraftsjustering blir svårare när ekonomier är väldigt annorlunda och har helt andra produkttyper. PPP-justering kan vara det bästa vi har och kan fungera hyggligt väl om du jämför samma länder över tid eller med liknande ekonomer. Det är dock inget man ska dra till sin extrema spets som Segerfeldt gör.
Givet att vi diskuterar kåkstäder är boende ett viktigt exempel. Typiska somaliska bostäder finns överhuvudtaget inte att hyra i Sverige, vilket försvårar jämförelsen. Jag känner inte till bostadspriserna i Somalia, men den här FN-rapporten citerar en undersökning från 2005 som nämner hyror som återvändande flyktingar betalade i staden Bossaso. Hyror kunde ligga på 15-20 kronor i månaden. Om man köpkraftsjusterar med den faktor som Segerfeldt använder sig av motsvarar det ca 40-50 kronor i månaden i hyra.
Om man tolkar Segerfeldts sätt att räkna bokstavligt så innebär det att du med 50 kronor i månaden kan hyra en bostad i Stockholm som är likvärdig med ett traditionellt somaliskt hem. Så är dock givetvis inte fallet. Med en bostadsbudget på bara 50 kronor i månaden i Stockholm är det enda alternativet att bli uteliggare (jag blandar inte in välgörenhet som natthärbärgen som andra betalar, då är budgeten inte längre 450 kronor per månad). Somaliska bostäder reflekterar landets extrema fattigdom. Enligt tabell A.4.2 i FN-rapporten saknar drygt tre femtedelar av Somaliska hushåll ljus från el och rinnande vatten. Samtidigt skulle jag heller bo i dessa primitiva hus än i en pappkartong på gatan i Stockholm.
Det här illustrerar problemet med Segerfeldts kalkyl om att den genomsnittliga levnadsstandarden i Somalia är likvärdig med 450 kronor i månaden Sverige. Sunt förnuft visar att det här inte kan stämma. Även i Segerfeldts kalkyl så gick nästan allt till ris. Nästan ingenting blev kvar till boende, värme, kläder, grönsaker, någon form av proteinkälla, möbler och föremål eller ens något att laga riset i. Somalia är extremt fattigt, men det betyder inte att Somalier inte äger någonting alls annat än ett minimalt kaloriintag. Ca två tredjedelar av befolkningen äger till exempel en mobiltelefon. Möjligen är 450 kronor i månaden i Sverige likvärdigt med vad de absolut fattigaste i Somalia lever på, men Segerfeldt tror att det motsvarar genomsnittet för landet.
Man kan heller inte säga att du i varje fall får gratis vård i Sverige om du lever på 450 kronor i månaden. Om kalkylen ska vara korrekt så får man som sagt inte räkna med subsidier som andra betalar. I genomsnitt kostade svensk hälso- och sjukvård enligt socialstyrelsen år 2011 drygt 4200 per person och månad. Om du inkluderar det i kalkylen så blir kostnaden per person ca 4700 kronor i månaden, inte 450 kr per månad som Segerfeldt pratar om.
Kanske kan man tycka att det inte spelar någon roll om fattigdomen i Somalia motsvarar en inkomst på 450 eller 3000 kronor i månaden i Sverige. Det är dock centralt för Segerfeldts resonemang. Att etablera ett extremt lågt basvärde är ett sätt att framställa de låga inkomster som han i sin tur vill ska öppna för enorma förbättringar för invandrare:
”Siffran 450 kronor är dock relevant i migrationssammanhang, eftersom det visar vilken välfärdsvinst en flytt till Sverige skulle vara, även om migranten fick en ur svensk synpunkt mycket låg lön. En lön på 4500 kronor efter skatt skulle alltså innebära att personen i fråga får det 10 gånger bättre.”
Segerfeldt pratade i sin ursprungliga artikel om 3000 kronor i månaden som en enorm ökning av mänsklig välfärd jämfört med 450 kronor:
“Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”
Det är värt att notera att Fredrik Segerfeldt som svar mot kritiken successivt höjt den inkomst som han föreslår att invandrare ska leva på i Sverige. I oktober 2012 föreslog Segerfeldt att på Migros hemsida att bidragsnivåer i Sverige skulle sänkas till 1000 kronor per månad, vilket enligt Segerfeldts sätt att räkna ändå var dubbelt så mycket som i hemländerna:
“Låt oss vara tydliga med att man inte kommer till Sverige för att leva på välfärdsstaten, men man får rättsstatens skydd och möjlighet att försörja sig med eget arbete. Dra ned bidragen till ett minimum, kanske 1000 kronor i månaden. Människor kan då leva i trygghet, i frihet från våld och får ändå en levnadsstandard som är dubbelt så hög som den misär de flydde ifrån.”
Jag vet inte om Fredrik Segerfeldt utryckligen har backat och sagt att hans ursprungliga förslag om 1000 kronor i månaden var för låg eller om han ändrar sitt föreslagna gräns för existensminimum beroende på situation för att göra det mindre stötande.
Segerfeldt har även i vaga termer diskuterat att begränsa rätten till välfärdstjänster. Migro och Segerfeldt föreslår att Sverige som första välfärdsstat i historien inför fri invandring, en radikal reform. Ändå har de inte specificerat exakt vilka välfärdstjänster som ska skäras ned eller avskaffas för att möjliggöra fri invandring. Som sagt kostar bara vården i Sverige 4200 kronor i månaden. Hur ska invandrare betala det med en lön på 3000 kronor i månaden? Centerpartiet har pratat om att invandrare ska teckna privat försäkring för sjukvård och äldrevård. Hur ska invandrare ha råd med privat vårdförsäkring i ett land där vård kostar 4200 kronor i månaden om deras lön är 3000 kronor i månaden?
2. Att avskaffa biståndet
Det finns utbredd akademisk kritik mot utvecklingsbistånd, det vill säga subsidier till stater och dylika åtgärder som syftar till ökad tillväxt. Däremot stämmer det inte att nationalekonomisk forskning har visat att allt bistånd är ineffektivt eller att humanitärt bistånd, nödhjälp och mediciner också gör mer skada än nytta. Det finns tvärtom starkt stöd bland nationalekonomer för att satsningar på AIDS-medicin, mat till svältande, medicinsk forskning om tropiska sjukdomar, hjälp till krigsflyktingar och de som drabbas av naturkatastrofer etc. hjälper mottagarna.
Om en form av bistånd inte fungerar men en annan gör stor nytta så finns det inga skäl att avskaffa allt bistånd, bara till att skifta mer till det som gör nytta. Fredrik Segerfeldt feltolkar forskningen när han påstår att alla former av bistånd skadar tredje världen och därför bör avskaffas.
Ett stark argument mot utvecklingsbistånd är att tillväxten i mottagarländer inte ökat över tid. Ett lika starkt argument för humanitär bistånd är att dödlighet i svältkatastrofer är mindre än en tiondel vad det var några årtionden sedan. Stephen Devereux skriver i sin artikel om utveckling av svält under 1900-talet:
“Second, the link from crop failure to famine has been broken. Most recent drought or flood triggered food crises have been adequately met by a combination of local and international humanitarian response. The list of averted famines, since the emergence of a a global community with the capacity and political will to predict and respond timeously to humanitarian emergencies, is growing: Bangladesh in 1979 and 1984, Botswana and Kenya in 1984, souther Africa in 1991.”
Både spridning av HIV och dess dödlighet har på senare år fallit dramatiskt i Afrika till följd av inte minst Amerikanska biståndssatsningar som finansierat mediciner.
NYUs William Easterly är den främsta akademiska kritikern av bistånd, som ofta citeras av Segerfeldt. Även Easterly är tydlig med att det finns väldigt många biståndsinterventioner som fungerat. Ur en artikel av Easterly om bistånd till Afrika från år 2009:
“There are well known and striking donor success stories, like the elimination of smallpox, the near-eradication of river blindness and Guinea worm, the spread of oral rehydration, DDT campaigns against malarial mosquitoes (although later halted for environmental reasons), and the success of WHO vaccination programs against measles and other childhood diseases. The aid campaign against diseases in Africa (known as vertical health programs, see discussion below) is likely the single biggest success story in the history of aid to Africa (see Ruth Levine 2007)….
Finally, randomized evaluations have also found positive impacts of a number of health interventions adopted by aid agencies or NGOs. First, many of the education interventions discussed above also had a health component. Paul Gertler (2004) checked whether the PROGRESA cash-for-schooling program also had a major health impact, since the cash rewards were also conditional on families receiving micronutrients and protein supplements, and bringing their children to clinics for regular health and nutritional checkups. For children covered by the program compared to the randomized control group, Gertler found significant effects of a 22–25 percent decrease in probability of illness in the four weeks preceding the checkup, an impact on child height of 1 centimeter (although, puzzingly, not a significant decrease in probability of stunting), and a 25 percent decrease in probability of anemia. The nutritional success is notable when we remember that knowledge of the large payoff to cheap nutritional supplements has been around for decades (like Vitamin A in table 3), and yet these still remain underutilized.”
Easterly räknar upp fler framgångsrika insatser som jag utelämnar av utrymmeskäl. Det här är alltså skrivet av världens ledande biståndskritiker, inte av biståndsvänliga akademiker som Columbias Jeffrey Sachs. Påståendet att alla former av bistånd skulle vara verkningslösa eller skadliga saknar stöd i forskningen. Återigen ser vi att libertarianerna i Migro inte är pålitliga när de citerar forskning. När Fredrik Segerfeldt till och med kritiserar nödhjälp till krigsdrabbade Syrien så står han för en extremlinje, knappast för ‘conventional wisdom’ bland experterna.
Fredrik Segerfeldt får i debatten med Neuding stöd av Andreas Bergh, docent vid Lunds Universitet. Andreas Bergh är anhängare av fri invandring och citeras därför ofta av Migro. Paulinas Neduing skrev till Segerfeldt ”Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet”.
Andreas Bergh svarar:
”Här skulle jag säga att forskningen ganska entydigt talar för motsatsen, i varje fall så länge “tredje världen” tolkas som de människor som idag bor i tredje världen. Medan effekterna av bistånd är synnerligen omdiskuterade och därmed med säkerhet inte kraftigt positiva, skulle vinsterna av att tillåta migration från fattiga till rika länder sannolikt vara enorma.”
Inte heller Andreas Bergh återger forskningsläget om bistånd på ett rättvisande sätt. Det är just utvecklingsbistånd där de positiva effekterna är omdiskuterade, inte allt bistånd och speciellt inte medicinskt och humanitärt bistånd. Andreas Bergh citerar ingen källa för sitt påstående om “entydlig” forskning om avsaknad av positiva effekter från bistånd.
Det är inkorrekt att påstå att vaccineringsprogram eller nödhjälp till krig, svält och naturkatastrofer enligt forskningen skulle sakna kraftigt positiva effekter. Tvärtom finns det en rad kontrollerade experiment som påvisar starka positiva effekter.
Björn Lomborg grundade ”Copenhagen Consensus”. Syftet är just att ta fram de mest kostnadseffektiva metoderna att hjälpa tredje världen. 2012 års expertpanel av fem nationalekonomer inkluderar fyra nobelpristagare (Robert Mundell, Vernon Smith, Finn Kydland, Thomas Schelling) samt University of Chicagos Nancy Stokey. Deras slutsats om de mest effektiva åtgärderna inkluderar 15 punkter, merparten olika typer av bistånd, där invandring inte är med. Topp 5 är:
1. Bundled micronutrient interventions to fight hunger and improve education
2. Expanding the Subsidy for Malaria Combination Treatment
3. Expanded Childhood Immunization Coverage
4. Deworming of Schoolchildren, to improve educational and health outcomes
5. Expanding Tuberculosis Treatment“
Dessa ledande nationalekonomers tolkning av forskningen är således knappast att ingen form av bistånd fungerar. Tvärtom så betonar rapporten att toppförslagen om olika typer av bistånd är kostnadseffektiva och evidensbaserade.
Andreas Bergh hjälper inte sin trovärdighet genom att påstå att forskningen är ”entydlig” om att bistånd saknar kraftigt positiva effekter eller om att invandring skulle vara mer effektiv. Det är inte så tex. ledande ekonomer i Copenhagen Consensus läser samma forskningsliteratur om bistånd. Är det bara Migro och Andreas Bergh som vet vad entydigt forskning egentligen visar?
3. Är invandring det mest effektiva vapnet mot global fattigdom?
Ett ytterligare tveksamt påstående av Fredrik Segerfeldt är:
”En flytt från ett rikt till ett fattigt land är utan jämförelse det mest effektiva vapnet i kampen mot den globala fattigdomen. Fyra av fem haitier som någonsin tagit sig ur fattigdom har gjort det genom att flytta till USA.”
Det viktigaste vapnet mot global fattigdom är marknadsliberalism och frihandel, knappast utvandring. Segerfeldt lyfter fram Haiti som bevis för sitt påstående. Jag har ingen aning om det han säger stämmer för just Haiti, men Haiti är hursomhelst en outlier, inte ett land man bör lyfta fram som typisk för tredje världen. Detta då Haiti är ett av de länder som inte har hängt med den globala tillväxtrevolutionen.
Enligt Världsbanken har andelen människor i utvecklingsländer som lever i extrem fattigdom mer än halverats från ca 52% år 1981 till ca 21% år 2010. Detta innebär att ca 1900 miljoner människor tagit sig ur fattigdom på bara tre decennier. Orsaken är som de flesta vet kapitalistiska reformer och teknologispridning följda av hög tillväxt.
Invandring har i jämförelse spelar en liten roll för reducerad fattigdom. Det bor enligt OECD ca 40 miljoner invandrare från tredje världen i OECD-länderna. Invandring motsvarar således ungefär 2% av fattigdomsreduktionen. Då bör man tänka på att många av de som flyttade från tredje världen till väst inte tillhörde den fattiga befolkningen i sina hemländer till att börja med.
Det mest realistiska sättet att förbättra insitutioner i tredje världen är knappast att flera miljader människor flyttar till väst (och i sin tur ändrar västs instutioner). Det är att fler länder följer i Kinas och Östeuropas fotspår och reformerar sina egna instutioner.