R’n’b-sångerskan Cherrie är en av artisterna på skivbolaget RMH Sound som är labelgrenen av det kreativa managementet där bland annat Silvana ingår. Så gör även Erik Lundin, Michel Dida, Leslie Tay, Nebay Meles och Adam Tensta och kollektivet leds av Babak Azarmi. I slutet av sommaren 2015 hade RMH sitt första block party på Stockholmsklubben Trädgården med en lång och mastig konsert, fullt med gästartister och ogenerad kampanda. Det brann, och 24-åriga Cherrie var bland dem som brann mest.
I videon till Cherries singel ”Tabanja” skildras en typisk svensk förort, kanske storstadsförort. Om det är verklighet eller våra fördomar vet jag inte, men folk lever, skrattar och hänger runt. Över en svartvit film sjunger Cherrie ”snälla bara ge han en chans, orten tar han ingenstans”. Den förmodade lillebror hon försöker hålla fast och skydda sliter sig loss och förolyckas, skjuts ihjäl. Cherrie bär en skyddsväst precis som hon gjorde på scen senast jag såg henne live. Hon säger att den symboliserar vem det är som skyddar, eller i alla fall den som försöker skydda. ”För allt knas som våra bröder och vänner gör, är det alltid kvinnorna som står kvar med sorgen. Kvinnorna är så starka. De glöms bort i allt fokus på männen och pojkarna i orten. Men de står där starka och ser allt”, säger Cherrie. Hon ser dem och hon inspireras av just dem. ”Den musiken jag gjort hittills och mycket av min energi kommer därifrån. Och från familj, och från sorg.”
Vad är det för sorg?
”Allt möjligt. Min pappa blev sjuk för tre år sedan, och under åren som gått sedan dess så har det hänt fett mycket i mitt liv som gjort att jag har utvecklats som artist, men också som människa. Nu i efterhand är det skönt att se att sorgen har gått över och att jag mår bra, och min pappa mår mycket bättre nu. När han blev sjuk trodde jag kanske inte att det skulle påverka mig så mycket, men jag märkte att jag mådde sämre och sämre. Och när du mår dåligt är det lätt hänt att du hamnar i en cirkel med dålig energi. Resan var att komma ut från den sorgen och samtidigt utvecklas som musiker. Jag har lagt ner 10 000 timmar och mer de senaste två åren på det här.”
Har du tvingat dig själv till att bli ärligare när du sjunger på svenska?
”Ja. Du vet, jag kan sjunga en låt på engelska men det är inte samma sak. R’n’b är väldigt ärligt, nästan som öppna brev. Jag fick bara överföra r’n’b-modet till svenska, och det bara hände av sig självt. Först började jag jobba med Amr Badr och Leslie Tay, och senare med Babak, RMH och You Meh. Det känns som om jag hamnat med rätt folk.”
Om RMH säger hon att det var som att landa i en familj som redan fanns. Det var aldrig problematiskt. ”Silvana finns där för mig som en syster, jag och Dida har haft våra heart to hearts. Jag är inspirerad och rörd av alla i gruppen, de är så unika och bra på sin grej. Att se Silvana på scen är enormt. Det är en grupp positiva människor där alla peppar varandra hela tiden. Det finns inte någon machokultur här. Den kan vara vara kul att se på håll – men den är ju inte kul egentligen.”
Vem har mandat att berätta en viss sorts historier? Det är något som Cherrie återkommer till flera gånger. Hon säger att rappen absolut är viktig, men att r’n’b kan fungera mer välkomnande.
”Det är en sak att vara från orten och prata om orten, men vi hör alltid rapparnas historier, och mycket av det som de säger är sant, men det kanske är lättare för svenska folket att ta det till sig om det kommer från en röst som inte alltid hypar det. Ta min låt ’Tabanja’ till exempel. Jag känner för de där ungarna som en storasyster. När jag är i Rinkeby hänger jag i centrum och jag känner alla, och nu börjar de gå bort. Det är viktigt att musiken om förorten inte alltid är så hård. Man behöver höra de här historierna från ett annat perspektiv, jag vill sjunga för alla mammor, alla storasystrar, alla vänner och flickvänner.”
När jag ändå jämför henne med Mary J Blige blir Cherrie glad. Hon har det absoluta allvaret och ett djup som inte alla 24-åringar kan skryta med. Cherrie känns stolt och hon pratar om sina erfarenheter med stor tyngd, om hur de påverkat och förändrat henne. Jag imponeras av hennes lugn, som om hon vet att hela världen ligger framför henne och att hon inte har bråttom. Hon säger att hon alltid haft skrivandet. Länge ville hon bli författare, hon flyttade till och med till London för att plugga engelsk litteratur, men hoppade av. I dag har Cherrie skrivit på svenska i knappt två år. ”Jag trodde det skulle bli svårt. Men att skriva på svenska är självmediterande och folk lyssnar på ett annat sätt. Jag blev modigare och vågade prata om vissa grejer, som kommer att komma på nästa album.”
Skyddsvästen är inte alltid på. Cherrie har alltid älskat r’n’b och berättar om hur hon smög upp mitt i natten som barn för att kolla på MTV:s program ”Amour”. Vi nynnar på Brandys ”Sittin up in My Room” och kommer på att Cherrie måste varit en liten toddler när den kom. Just Brandy, Monica och Aaliyah är stora inspirationskällor för Cherrie – musikaliskt, men också stilmässigt. 90-talets r’n’b-stil med stora byxor, sporttoppar och sneakers är även Cherries. Cherrie har varit dansare och har vant sig vid rymliga kläder för att alltid kunna röra sig. Hon säger ”tänk 90-tal, men 2015”. ”Jag måste känna mig bekväm på scenen. Tidigare har jag inte brytt mig så mycket om stil, men nu har jag förstått att det är viktigt när man ska stå på en scen. Och jag tror jag faktiskt hittat något som funkar för mig.”
Trots en lugn och stadig aura är det tydligt att Cherrie har höga krav på sig själv. Hon klandrar sig själv för att hon inte vågade tidigare, och menar att hon skulle utvecklats så mycket mer. När jag påminner henne om att hon är tio år yngre är jag och blott 24, säger hon: ”Jo, jo, men jag borde ha tränat mer.” ”Men jag har lyssnat mer än jag sjungit. Sången var så personlig och känslomässig för mig, och jag tyckte inte om att dela den med andra. Jag höll mig borta från den i flera år.”
Nu finns det ingen återvändo. Cherrie har blottat sig för oss och vi påverkas av det som hon inspirerats av.
”Jag vet inget annat sätt att göra det på. Det här är det enda sättet jag kan göra musik som jag själv är stolt över, det är ärligare och jag tror att det kommer att ta mig längre. Jag vill vara en förebild, jag vill att folk ska känna det jag sjunger. Musik ska beröra folk. Jag tror att jag har något som faktiskt kan vara nice”.
Intervjun i sin helhet är publicerad i STYLEBY #37
Lästips! Möt Sveriges nästa Alicia Vikander.
fotograf ANDREAS ÖHLUND & MARIA THERESE | LundLund
stylist COLUMBINE SMILLE
hår MARTINA SENKE | Mikas Looks
makeup NINA BELKHIR | Mikas Looks
fotoassistent MAX ROVENKO
fotoassistent NOAH BEYENE
modeassistent ELINA GROTHÉN