Hej, skulle du vilja skriva lite mer om hur det är att komma hem från SSN och ta sig igenom all saknad och så (typ dina bästa tips för hur du accepterade att flytta härifrån). Snart är vår tid över och det känns jättejobbigt att tänka sig att flytta till Stockholm igen, hur är det att bo i Sverige (norge för din del ifs) igen? Saknar man konstant Kenya?
Fick en ganska speciell fråga så jag tänkte svara på den i ett eget inlägg. Det här är ganska viktigt faktiskt, speciellt för er som är där nu, ni har inte så lång tid kvar nu som du säger, och det gäller att verkligen inse det. För snart kommer du vakna upp en morgon och plötsligt är det dagen då du åker hem. Eller hem? Vet man ens vad hem är nu för tiden?
Ett år i Kenya, på SSN betyder olika för alla som är där. Men alla är man fast i det. Just där och då är man fast och det enda som existerar är den bubbla man lever i i 10 månader. Sen att åka därifrån är olika för alla, vissa är inställda på att åka hem och har liksom alltid vetat att livet efter kommer, för andra är det svårare. För mig var det fan det svåraste jag gjort. Förlåt, men jag tänker vara helt ärlig.
Alla lärare har från början sagt till dig att året kommer gå så himla snabbt men du har aldrig riktigt förstått hur snabbt det kan gå innan det är försent. Jag minns sista veckan så tydligt. Trots att alla var stressade så var allt ändå så himla lugnt. Som att tiden stod still och vår dröm skulle aldrig ta slut. Kvällen innan studenten gick vi treor och åt på en takrestaurang, skrattade och pratade men vågade inte riktigt komma in på faktumet att vi skulle börja splittras redan dagen därpå. Nej, inte ens då förstod jag vad som komma skulle.
Vi låg på solbäddarna och vilade i solnedgången en sista gång. Allt var så stilla och tyst och underbart, precis som resten av de 290 dagarna vi varit där, underbart, ett paradis, hur kan det ta slut? Det går liksom inte att ta in. Du kommer stå där på SSN, med bara några timmar kvar till studenten/skolavslutningen och du kommer inte inse att ditt år snart är slut. Hur kan det som en gång var en evighet nu bara vara några timmar? Det år som du så länge längtat efter, som du så länge drömt om, det är slut nu. Inse det. Fatta. Slut. Avslutat kapitel.
Nej det går inte.
Sen helt plötsligt, utan förvarning, står ni där, på internatet och kramar varandra. Ni ska säga hejdå. Hejdå till människor som ni levt med i ett år, människor, vänner, personal, familj och lärare. Hejdå till personer som ni har gått igenom det största i ert liv med. Personer som vet det mesta om dig. Personer som utan förvarning står dig närmare än du någonsin kunnat tänka dig. Säg hejdå till dom, nu, på en gång. Hur gör du? Hur gör du för att inte gå sönder? Helt plötsligt inser du att det här är det sista som ni går igenom tillsammans. Ett sista minne tillsammans. Men detta kommer splittra er, inte föra er närmare. Ni får aldrig tillbaka det här. Aldrig. Aldrig kommer något bli som det var innan den dagen.
Dom här bilderna är tagna någon minut innan bussen var tvungen att åka ut genom gaten för att köra några av oss till flygplatsen och starta separationen. Här står två av mina bästa vänner, gråtandes och sårade. Jag sitter bakom kameran och gråter ännu mer. Jag är förväntansfull på Sverige men jag är helt förstörd. Jag och dessa tjejer var en del av ett helt fantastiskt gäng under året och vi har gått igenom allt. Och i det här ögonblicket visste jag inte när vi skulle vara tillsammans allihopa igen.
Jag lämnade ett tomt internat rum och höll Klaras och Astrids hand så hårt jag kunde när flyget till slut lyfte från Nairobi. Höll dom hårt för att försöka att inte gå sönder, men det var försent. Men vi hade varandra ett tag till i alla fall.
Sen står du där i Sverige. På svensk mark, så tryggt det kan bli men för mig så omskakande. Jag hade inte varit i Sverige på 10 månader, allt kändes så konstigt. Det jobbigaste var faktiskt att komma till Sverige. Hur jobbiga alla farväl och separationer i Kenya än var, så var det saknaden och längtan tillbaka till Kenya som skulle göra mig så ledsen.
Sverige stod kvar precis som jag lämnade det, men livet som jag levde innan jag åkte till Kenya fanns inte kvar, eller det var inte mitt på samma sätt längre. För mig var inget sig likt. Människor som du inte träffat på så länge försöker såklart placera dig i samma fack, i samma låda som du var placerad i innan Kenya, men det går inte. Du har vuxit ur den lådan, det facket tillhör inte dig längre. Men det är den där delen som är det jobbiga, att ständigt känna sig felplacerad. Det tog lång tid för mig att hitta tillbaka igen. Ärligt talat så känner jag mig fortfarande aldrig riktigt hemma på det sättet som jag gjorde innan Kenya. Det är alltid en liten känsla av fel som gnager. Men jag antar att det är priset för att ha ett hem på två ställen i världen, eller är det inte så man säger?
Sen är ensamheten ett väldigt jobbigt faktum. Jag pratade mycket med mina ssn:are denna tid och jag vet att vi alla kände samma. Man har bott med varandra i nästan ett år, och man går från allt till inget på bara en dag. Man lever tätt inpå varandra under året, man går varandra på nerverna och privatliv existerar typ inte. Men det är när du kommer hem som du inser hur van du var vid att ha alla vid din sida. Hur van du är vid att det alltid låter, att det alltid är någon som pratar, att du alltid har någon vid din sida. Alltså jag skojar inte, jag kände mig ensam när jag borstade tänderna i Sverige för att jag var ovan att göra det själv. Det är sådana där stunder man inte tänker på, som sedan kommer lysa med sin frånvaro.
Jag vet att detta blev ett väldigt dramatiskt inlägg, men såhär upplevde jag det. Det var skitjobbigt för mig och jag har aldrig velat spola tillbaka tiden så mycket som efter Kenya. Du kommer alltid vilja leva om ditt år en eller flera gånger, eller åtminstone ha haft makten att få stanna tiden lite. Men sådan makt har vi inte så ta vara på tiden ni har kvar, för ni kommer ångra er om ni inte har gjort det. Och ni kommer tänka tillbaka på allt och önska att ni kunde få göra om det.
Ta vara på allt, se till att säga hejdå ordentligt, se till att göra allt du vill göra innan det är dags att åka hem. Och när du väl är tillbaka i Sverige är mitt enda tips: låt det ta tid. Stressa inte något som inte finns där än. Det tar tid att "hitta hem" igen och att stressa det kommer bara göra dig mer förvirrad och ledsen. Det är okej att sakna och känna sig ledsen. Jag var sjukt deprimerad om det inte redan har framkommit haha. Ja, det är nog mitt enda tips.