De flesta med ADHD kan nog känna igen sig i känslan. Känslan av att på något sätt alltid stå bredvid alla andra. Oavsett hur goda vänner, hur trevliga sammanhang så känns det alltid som jag och dem, aldrig som vi. Känslan av att inte höra hemma någonstans, känslan av att man inte riktigt passar in, känslan av att man måste missat något väsentligt för det känns som alla andra känner varandra bättre trots att vi känt varandra lika länge. Förstår ni vilken känsla jag är ute efter?
Trots att jag kommit ganska långt vad gäller insikt om min problematik så har jag fortfarande vissa bekymmer med just den här känslan. Inte på långa vägar på samma sätt när jag var ung och ville dö på grund av att jag kände mig så ensam men känslan finns kvar. Egentligen är det inte själva känslan som förändrats, det är jag och mitt sätt att tackla den som förändrats.
Jag har kommit till insikt med att känslan mer ligger hos mig själv snarare än att det är andra som sänder ut den. På sätt och vis har jag tagit ansvar för min egen paranoia. Det har varit en jobbig känsla att slita med genom åren, ju sämre jag mått desto starkare känsla. Nu när jag mår bra är den knappt märkbar, den kommer över mig ibland, ungefär som för de allra flesta människor skulle jag tro.