Niclas Müller-Hansen från Metalshrine genomförde nyligen en intervju med Satyr från Satyricon, en intervju som vi fått äran att publicera i sin helhet.
Skivan spelades in analogt. Många band verkar använda sig av det nu. Hur ser du på det? Det känns
som att det är på väg tillbaka.
Satyr: Tja, jag är faktiskt under intrycket att det inte kommer tillbaka. Jag kan ha fel, men mitt intryck är att den musik som producerats de senaste tre eller fyra åren, är äckligt bearbetad. Jag har talat med personer som arbetat med några av de riktiga superstjärnorna. Det finns ett norskt producentteam som heter Stargate och de gör saker till Rihanna och andra och de är självfallet väldigt duktiga på det de gör och jag har pratat med dem som en musiker och om ljud och om några av de saker jag verkligen hatar med moderna produktioner och de förklarade för mig att det är så här artisten, managementet, skivbolaget och radion vill ha det. De vill inte att det ska låta riktigt, de vill
att det ska låta bearbetat och som producent är det självfallet det du åsyftar att göra. Jag antar att det är det som är det mest chockerande. Vid ett tillfälle körde jag runt med en av instrumentsponsorerna till Satyricon och han spelade en skiva från ett väldigt känt metalband, som
var enormt bearbetad. Allt lät väldigt kraftigt och tight, men för mig var det livlöst och dött. Han var väldigt entusiastisk och han spelade högt i bilen. Det var imponerande, men jag hatade det. Jag sa bara ”Ok, bra.”, men tänkte för mig själv ”Hur kan du inte höra att det låter så fejkat, så konstruerat?”. Jag hoppades att den här skivan med Satyricon, i och med att vi arbetade som vi gjorde, inte bara skulle få fram känslorna inom låtarna, själva atmosfären, utan kanske även bidra till vad jag hoppas kan bli en trend. För det skulle vara en av de där bra trenderna. Att band gör saker mer organiska. Det är inget nytt för Satyricon, men skillnaden är att det varit så mycket mer hardcore
och kompromisslöst på den här skivan, jämfört med tidigare skivor och det är kanske för att vi kändeatt de här låtarna behövde det mer än den musik vi gjort tidigare. Men det beror också på att jag intetidigare har känt så starkt för de här sakerna.
När jag diskuterade skivan med A&R-legenden Monte Connor, en musiknörd precis som jag, sa jag till honom ”Jag tror att mycket av det du hört från metalband de senaste åren, kommer att vara morgondagens pinsamheter, precis som när människor tittar på foton av sig själva från 80-talet.”. Jag tror att många, när de om några år lyssnar på sina skivor från 2012, kommer säga ”Vad tänkte vi på egentligen?”. Monte svarade ”Jag tror att du har rätt. Jag tror faktiskt att om några år kommer skivorna som är populära idag, bli remastrade för att låta mer analoga.”. Vilket är helt åt helvete med tanke på de klassiska skivorna som remastras för att låta mer digitala och sterila. Jag tror att det puristiska anslaget på skivan hjälpte att göra den till vad den är. Vi tänkte att om vi skulle få det här att komma fram på rätt sätt och få låtarna att tillhandahålla det autenstiska språket, så som vi känner det när vi spelar dem, var vi tvungna att göra skivan till stor del som att du sitter i rummet med Satyricon när du lyssnar på den. Det är det vi försökte göra och jag tycker att vi lyckades. Det finns en anledning till att skivan är självbetitlad för vi känner verkligen att den definierar mentaliteten och den filosofiska musikaliteten i bandet vad gäller låtskrivande och den visar vad Satyricon handlar om, samtidigt som den pekar mot framtiden. En del av det som definierar Satyricon, är det progressiva anslaget.
Du arbetade på en väldigt isolerad plats under en lång tid. Vad får du inspiration ifrån? Läser du
mycket?
Satyr: Det är aldrig så att jag är på samma plats hela tiden. Vad jag gjorde var att jag pratade med en tekniker jag känner , eftersom jag visste att han hade en stuga på sin mark, som faktiskt är från 1550-talet. Man kan se det på trät och byggnadstekniken. Han hade nästan som ett antikt garage där och han brukade sätta upp sina musiksaker där inne och att vara där är väldigt coolt. Jag sa ”Jag älskar atmosfären här inne och tänk att ha någonting som detta för att spela in skiva in?”. Han sa ”Det kan du göra.”, men jag sa bara ”Nej, vi kan inte göra en skiva här inne.”. Då svarade han bara ”Jo, det tror jag.”. Jag försökte sätta mig in i det hela, eftersom jag har gjort det här så länge och jag är van vid att arbeta i några av världens bästa studios och sedan helt plötsligt försöka flytta in i något som anvädes för att lagra mat eller hålla husdjur i. Vi spelade faktiskt in det mesta av skivan där. Vi var i studion i sex månader och fem av dem var där inne och vi gjorde även sex till åtta månader av förproduktion och repetitioner där, för att vänja oss vid stället och känna in vibbarna i låtskrivandet. Jag är väldigt glad över att jag gjorde det och jag tror att en del av det som övertalade mig själv att ta chansen, baserades på upplevelserna från ”Now, Diabolical”. Jag är väldigt nöjd med den skivan, men det finns saker på den som jag hade viljat ha annorlunda och jag tror att en av anledningarna till att vissa saker inte blev som jag ville, berodde på att jag inte var där jag behövde vara rent mentalt, för jag hatade det stället så mycket. Så här i efterhand har jag förstått att det påverkade mig negativt mycket mer än jag förstod vid tidpunkten.
Så om du inte hade spelat in i den här stugan, hade skivan låtit helt annorlunda?
Satyr: Ja, definitivt. Just också för att allt var så primitivt. Det finns inte så mycket att göra mer än att spela in. Jag antar att det är väldigt skönt att vara på en plats där det finns en viss komfort och olika möjligheter för att få variation under dagen, men om du har något som är väldigt rustikt och primitivt, blir det väldigt intensivt. Du tar aldrig raster utan det är bara att köra på, för det finns ingeting annat att göra. Det skapar en bubbla och du finner dig själv leva i en liten värld i världen. Att koppla borts sig från omvärlden när du arbetar med musik, är något jag harstor erfarenhet av och det är därför jag tror att många människor, som jobbar med musik, journalism eller annat, tycker det
är så konstruktivt att arbeta nattetid. Jag tror inte det har att göra med att det är mörkt ute eller att någon mörkare kraft kopplar ihop sig med ditt inre jag, utan jag tror det beror på att telefonen inte ringer, du har inte lika många nya mail att kolla och det finns ingen andra hälft som säger åt dig att göra saker. Det är tystare och du njuter av tillfället då du odistaherat kan arbeta med det du vill.
Så att spela in på det sättet är något du föredrar?
Satyr: Absolut! Inte nödvändigtvis på det sättet att vi lätt skulle kunna göra så igen, utan mer av att jag i framtiden kommer vara tuffare i efterforskningarna av hur vi ska göra det och var någonstans. Det är det viktigaste. Det kan göras var som helst om du anser att platsen har de kvaliteter som du desperat behöver för att spela in skivan. Det gäller även mixningen av skivan. Jag kontaktade flera personer, för jag skickar inte iväg något. Jag mixar själv tillsammans med en ljudtekniker och jag tycker att vi gjorde bra efterforskningar för den här skivan och Adam Kasper som jag arbetade tillsammans med, var den ende som inte snackade om vad han kostar och så vidare. Han sa bara ”Jag känner till bandet ganska bra. Jag gillar verkligen Satyricon och jag är övertygad om att jag skulle kunna hjälpa dem få till det där autentiska ljudet.”. När jag tittade på alla e-mails, tänkte jag för mig själv att han faktiskt var den ende med rätt inställning.
Har inte han arbetat med Queensryche? Jag känner igen namnet.
Satyr: Han har arbetat med Queensryche, Foo Fighters, Soundgarden, Nirvana och en hel del typisk Seattle-musik, men han har även gjort REM och liknande. Jag trycker alltid på, att när du letar efter ett team för inspelningen, är vilka de har arbetat med tidigare en indikation på vilken nivå de är. Förutom det, så behöver du snacka med dem på telefon. Personer som har jobbat med stora band, hög standard och stora produktioner, betyder säkert att de är pålitliga och proffesionella, men du behöver snacka med dem för att höra vilken filosofi de har angående ljud. Om deras syn på det skiljer sig från din egen, kommer det aldrig att fungera. Artister där ute, oavsett unga eller erfarna, ska aldrig leta efter kända namn. De ska leta efter personer som tycker som dem själva, för det är det som kommer att fungera.
Nyckelord:
satyr, satyricon, intervju