Created page with "Textanalys Svinalängorna Textens innehåll Bokens heter Svinalängorna. Den bär det namnet efter området som familjen flyttar till i början av boken. I boken finns det m..."
New page
Textanalys Svinalängorna
Textens innehåll
Bokens heter Svinalängorna. Den bär det namnet efter området som familjen flyttar till i början av boken. I boken finns det många karaktärer. Huvudpersonen är Leena. Hon är mittenbarnet i familjen Moilanen och den som tar hand om alla. Hennes två föräldrar Aili och Kimmo är alkoholister, som under hela boken kämpar med sin nykterhet. Leena har även två syskon, Markku och Sakari. Markku är äldst och växer upp till att bli en bråkstake medans Sakari, som är yngst, blir väldigt tillsluten inuti sig själv. Leena har även två kompisar, Åse och Riita, vilka också bor i lägenhetskomplexet Svinalängorna. Handlingen är ganska långvarig, och utspelar sig under ungefär sju år. Det vet man eftersom Leena i början av boken ska börja tvåan, och i slutet åttan. Boken utspelar sig under 60/70-talet. Det förstår man på grund av mammans ålder. Hon är i fyrtioårsåldern under mestadelen av boken, och hon nämner att kriget bröt ut när hon var tonåring. Vissa tidsfixerade personer och händelser nämns även i boken. Handlingen utspelar sig mestadels i Ystad, men också i Finland. Även en väldigt kort resa till Mallorca finns med. I Ystad finns lägenhetskomplexet Fridhem, kallat Svinalängorna, och det är där familjen och de flesta av deras vänner bor. Även en skola finns i Ystad, och i den går alla barn som omnämns i boken.
Den sociala miljön i boken är hård. Mycket supande ingår, och även en del misshandel. Även fast det ibland är bättre rättfärdigar det ej det extremt dåliga som händer. Det är en väldigt olämplig miljö för alla, fast främst barnen, och jag tyckte själv att det var sjukt när två 10-åriga flickor såg en avsvimmad, full man få stånd i sömnen och jämförde honom med en naken man i en porrtidning. Flickorna använder även ord helt vardagligt, ord som jag själv aldrig skulle säga om jag inte blev tvingad till det. Omständigheterna tär väldigt mycket på barnens sinnen, vilket märks väldigt tydligt på Sakari och Markku. Miljön i skolan är ganska varierande, och växlar från hierarkiskt på mellanstadiet till jämställt och slutliget individuellt på högstadiet. Det beror på att barnen växer ikapp varandra som tonåringar, och alla börjar inse sina rätta platser. Tillslut börjar alla tänka på sig själva, och man bryr sig inte alltför mycket om personer som ej ingår i ens umgängeskrets.
Bokens fabel: flickan och hennes familj flyttar för att få det bättre. Hennes föräldrarna blir periodare och hennes syskon blir lidande. Hon tar hand om alla i hopp om bättre tider. Dock är det så att ingenting någonsin förändras.
Motiven i boken är supande föräldrar, samhällets olika behandling av människor och problemen med fattigdom. De två senare är ganska vanliga motiv och finns med i böcker i nästan alla genrer, bl.a. i barnboken Kalle och Chokladfabriken och i den klassiska framtidsromanen 1984. Bokens tema är: ”allt i livet är hopplöst”. Samma tema återfinns i väldigt få böcker. Hopp är nämligen ett av de (om inte det) vanligaste inslagen i böcker, och även fast Leenas vänner ger henne hopp är boken in helhet ändå väldigt hopplös. Boken har som sagt många negativa situationer i sig, och det leder till konflikter.
En viktig konflikt i boken är alkoholism mot nykterhet. Den finns med i hela boken och även fast föräldrarna ibland väljer nykterhet, faller de alltid tillbaka i alkoholism. Detta symboliserar människans natur att alltid falla tillbaka i lathet och enkelhet. Om man inte kämpar för den hela tiden kommer förändringen aldrig att inträffa fullt ut, endast temporärt, som i familjens fall. En annan konflikt är samhället mot hemmet. Leena och hennes syskon blir inte bra behandlade, men vill ändå inte, till en början, att samhället ska gå in och skilja dem från sina föräldrar. Samhället ser ut att vinna striden i slutet av boken, men som man ser är sanningen att hemmet aldrig kan bli slaget. Det finns många fler konflikter i boken men jag kommer bara att nämna en till - och det är hopp mot hopplöshet. Som skrivet här ovan är boken full av hopplöshet, men hoppet var en bra motståndare. Hoppet består i bokens fall huvudsakligen av vänner. Vänner är en av de vanligaste symbolerna för hopp i litteraturen, och i Svinalängorna betyder de mycket för Leena. Slutet i boken är argumenterbart fullt av hopp, i och med att Leena i bokens slut umgås med dem. En annan symbol för hopp i boken är skolan, då den oftast är likadan till skillnad från hemmet, som i perioder förändras helt.
Textens form
I boken används språket ganska mycket för att beskriva saker. Det finns inte lika mycket detaljer med som i Brott och Straff, men mer än i de flesta äventyrs- och actionböcker. Vi får veta mer och mer om huvudpersonerna allt eftersom boken progresserar, dock får vi veta långt ifrån allt. Om utseendet får vi inte veta alltför mycket, dock tillräckligt för att få oss en bild om karaktärerna. Miljöerna beskrivs ganska likartat - grundläggande utan specifika detaljer. Berättaren i boken är Leena. Allt står i förstapersonsform och preteritum. Detta kan tolkas som att Leena berättar om sin barndom för någon annan eller sig själv.
Jag tycker att boken känns trovärdig. Min mamma växte upp i nästan helt likartade förhållanden bara några år senare, och mycket hon har berättat om kan jag återfinna i boken. Vissa tidsaspekter är motsägelsefulla, men jag ser endast det som små missar. Boken är realistiskt skriven, på det sättet att en Leena i åttan (slutet av boken) skulle kunna ha skrivit den. Språket är grovt på ett sådant sätt att jag i vanliga fall aldrig skulle viljat läsa den, men eftersom Leena växt upp med sådant ser jag det som trovärdigt. Det som jag stör mig mest på i boken är dock sättet boken är skriven på. Alakoski missar många skrivregler, som inte bara gör det svårt att läsa, utan även drar ner på njutandet oändligt mycket. Boken skulle kunna ses som en faktion, på grund av den realistiska miljön boken bygger upp, men jag tycker att den är lite för skönlitterär för det (för mycket fokus på Leena, för lite på det runt omkring henne).
Boken är skriven i kronologisk ordning. Endast vid ett par tillfällen, som när Leena berättar om när hon började simma, hoppar handlingen bakåt. Hoppen i boken varierar mycket, ibland är det så lite som några timmar, och ibland är det hela år som går. Jag tycker att variationen är bra, då det skulle verka enformigt att endast ha korta hopp och man skulle tycka att man missar för mycket med många långa hopp.
Jämförelse mellan bok och film
Det finns många skillnader mellan boken och filmen. Den mest notabla är som sagt den att boken inte har en ramberättelse, vilket filmen har. Denna skillnad har i sun tur gett upphov till en rad andra skillnader. En av dem är den att handlingen är splittrad. Hälften av filmen utspelar sig i nutid, medans hälften utspelar sig för decennier sedan. Denna splittring innebär att massor av historien har klippts bort från filmen, men också att en helt ny historia har skapats. En skillnad som uppstår när mycket handling klipps bort är att vissa karaktärer också klipps bort. Till exempel har Leena två bästa vänner i boken, men i filmen har Riita raderats och bara Åse finns kvar (intressant är dock att Riitas föräldrar fortfarande finns kvar). Även Leenas äldre bror Markku finns inte med i filmen. Hennes bror som ej tagits bort, Sakari, får också ett helt annat öde i filmen än i boken, då han tar självmord. Det är möjligt att han gör detta efter händelserna i boken, men det nämns aldrig av Leena. Möjligt är att Leena faktiskt skrev boken i äldre ålder och valde att stanna där hon stannade, då hon inte orkade med att skriva om broderns död.
Två andra skillnader mellan boken och filmen är dock raka motsatser till varandra. I boken har Leena ett hopplöst liv, men hon har i alla fall vänner, och t.o.m. familj vid vissa tillfällen. Filmen å andra sidan har mer hopp i sig, då man vet att Leena får ett bra liv som vuxen, men hon är ensammare än i boken. I filmen saknas nämligen vissa av symbolerna för hopp nämnda ovan, och när socialen kommer rycks Leena bort från allt. Hennes föräldrar, vilka var ett tillfälligt skydd, förs bort från henne (och det är möjligt att fadern dör). Hennes bror slits ifrån henne, och det minimala hopp som fanns om att de skulle hålla kontakten försvinner fort, då brodern tar självmord. Hennes sista hopp, vännerna och tryggheten i att ha ett hem, försvinner också då socialen kommer. Man hör till och med en granne skrika: "Ge henne till mig! Jag känner familjen!", men socialen ignorerar även detta. Man kan se dessa ärr i vuxna Leena, tillsammans med dem hon fick från tiden med föräldrarna. Antagonisten i boken är också annorlunda från den i filmen. I filmen är föräldrarna de onda. Även fast de egentligen är välvilliga får pappan en elak roll i det förflutna, och mamman en olycksbådande roll i nutiden. Samhället är där de som räddar Leena från föräldrarna, även fast de också har vissa antagonistiska sidor. I boken är det tvärtom. Där är föräldrarna offer för samhället, och även fast samhället hjälper är det anledningen till allt lidande i boken.
Personligen tycker jag bättre om filmen än boken. Mycket beror på det hemska språket i boken, men den viktigaste anledningen är den som jag skrivit mest om än så länge. Hopp. "Det finns bara en känsla mäktigare än rädsla, och det är hopp". Detta påstående är sant, om inte helt så i alla fall till stor del. Om man vill att läsarna/tittarna ska få bra kontakt med karaktärerna, måste man framkalla känslor som är starka och lätt igenkännliga. Detta är också en anledning till att jag gillar filmen mer. Även fast jag tycker att både filmen och boken misslyckades med att få mig att känna med karaktärerna, lyckades filmen betydligt bättre än boken. Detta beror på att man när man ser filmen vet att Leena får det bra till slut, och man kan känna med henne när hon t.ex. förlorar brodern. När man läser boken får man dock en känsla av likgiltighet. Leena går igenom samma saker utan förändring, och redan efter en fjärdedel av boken är man trött på den. Man orkar inte bry sig om att känna med Leena, och då man redan blivit likgiltig bryr man sig inte riktigt heller om vad som händer härnäst. Jag kommer förmodligen alrdig att läsa om boken eller se om filmen, men gör jag något av det kan jag med nästan full säkerhet säga att filmen är vad jag kommer välja.
Diskussionsfrågor
"Det finns ett tydligt klassperspektiv som utgår från den finska invandrarfamiljen och deras låsta situation. Hur uttrycker sig klassperspektivet i filmen? Hur ser Leenas klassresa ut? Somliga säger att klasssamhället inte längre existerar, håller ni med? Om inte, vilka klasser kan man se ta form i dagens Sverige? Finns det någon grupp ni kan jämföra med filmens familj och deras position i samhället?"
Klassperspektivet i filmen är ganska tydlig. Man ser dels hur illa familjen Moilanen har det i bostadskomplexet, men också hur bra Leena har det senare i livet. I filmen ser man klasskillnaderna dels på husen, där Leena bor i ett ganska nybyggt men sunkigt hus som liten och i ett mer välskött hem senare, men även på insidan av personerna, då de flesta som bor i Svinalängorna använder alkohol och dylikt för att skölja bort sina problem. Man kan se ett beteende i Leena som är väldigt likt moderns. Detta beteende kommer dock fram sent i film, efter det att alla Leenas minnen kommit tillbaka, och efter det att hon återkommit till Svinalängorna. När hon är i sitt eget hem är det beteendet dock som bortblåst.
Leenas klassresa är stor. Hon börjar som barn till en medel- till underklassfamilj i Finland. När familjen sedan flyttar till Sverige får hon det sämre. Där har de nämligen ungefär samma liv som i Finland, men på grund av en mängd anledningar, som t.ex. att dem är invandrare, blir deras liv gradvis sämre och till slut är de låg underklass. Leena och hennes bror går dock fortfarande i skolan och föräldrarna lyckas behålla lägenheten, så de är inte helt i riskzonen. Leenas klassresa förändras all eftersom att hon kommer bort från föräldrarna, och i fosterfamilj har hon det bättre ekonomiskt sett än med föräldrarna. Leena har i filmens nutid kommit upp till medelklass, förmodligen p.g.a. att hon hade utbildning och fick chansen när föräldrarna var borta ur bilden. Resan är inte slut där dock, och jag tror att Leena har möjlighet att nå högre medelklass eller t.o.m. lägre överklass om hon bara jobbar hårt. Hon har dock kommit en lång väg, och är förmodligen nöjd med sin resa.
Jag tycker definitivt att klassamhället fortfarande existerar. De som inte håller med är de som utnyttjar systemet till sin egen fördel. Vi har haft klasser sedan Sveriges begynnelse, och samma klasser som fanns då finns än idag. Högst upp i klasslistan är överklassen. Det är de rika personerna, som är ekonomiskt oberoende och ofta styr lite mer än de andra i samhället. För att komma hit krävs antingen år av utbildning, speciella färdigheter, eller extrem tur. Exempel på personer i denna grupp är läkare, högt uppsatta politiker och kändisar. Överklassen syns inte mycket i Svinalängorna, och är mest en ouppnåelig dröm.
Medelklassen är den största klassen i samhället. De kommer efter överklassen i klasslistan, och är de som utgör demokratins röst. De flesta människor i Sverige hör hit, då detta är en mycket stor klass som ofta delas in i de mindre klasserna övre, medel och undre medelklass. Alla människor som inte är ekonomiskt oberoende men som ändå klarar sig genom livet mer eller mindre hör hit. I filmen är det till denna klass vuxna Leena hör. Hon har klättrat uppåt för klasstegen och har det bra. Hon är gift, har ett par barn och lever ett ganska bra liv - den typiska medelklassen.
Till sist har vi en klass för de övriga - underklassen. Dessa människor lever på bidrag eller dylikt, av många olika anledningar. Det kan vara på grund av att de inte har någon utbildning, att de är nykomlingar i landet eller att de är sjukskrivna av någon anledning. Dessa människor syns ofta i vardagen, och dem hörs det mest om i nyheter och media. Dessa människor har det väldigt svårt att ta sig uppför klasstegen. Vissa, som Leena, lyckas men långt ifrån alla gör det. Det är till den här klassen unga Leena, hennes familj, och de flesta i området Svinalängorna hör till. Det är även den klass som ökar snabbast, mycket p.g.a. att det är lätt att hamna där men svårt att ta sig därifrån. Många förorter som t.ex. Rinkeby är underklassamhällen. Ett av de mest notabla områdena i Sverige är Rosengård i Malmö. Många personer kommer dit via Danmark och Östersjön, och placeras i området utan att någonsin komma därifrån.
Klyftorna mellan klasserna har ökat konstant de senaste åren. De rika, som för övrigt bestämmer, har fått mindre och mindre i skatt medans de fattiga får allt mindre bistånd och allt svårare att komma bort från den onda spiralen. Familjen Moilanen må ha haft det tufft under sin tid, men de hade ändå råd med alkohol och lägenhet. Hade de bott i Svarige idag hade dem antingen bott på gatan eller varit nyktra med bra uppförande. Det andra verkar dock ganska osannolikt, då det som sagt är svårt att ta sig bort från den onda spiralen.
Vi tror idag att klassamhället är så gott som borta, men i verkligheten har vi bara blivit bättre på att dölja det hela. Vi lägger inte märke till att någon bara använder second-hand kläder, eller försöker skriva smått så att skrivblocket ska räcka alla tre åren i skolan. Många familjer har det så dåligt med pengar att man inte har råd att köpa en frukt till barnet att ta med till skolan, eller köpa nya glasögon eftersom det är så dyrt. I filmen har Leena inte råd med en ny simdräkt och måste använda helt oanpassade kläder. Klassamhället existerar och finns med i våra vardagliga liv, men jag tror att vi kan få bort det om vi bara försöker, tillsammans.